Saturday, March 17, 2012

Mitt Sandarne

En sammankomst av något slag; nu ska vi förflytta oss. Jag kan inte vägen, vet inte ens riktigt var vi befinner oss mer än att det är någonstans längs Sveriges ostkust. Men den som kör mig, en av lokalbefolkningen, medelålders, talför, tar oss utan tvekan över ån längs en raksträcka som efter en rondell med gräll kommunal blomsterplantering försvinner in bland lövträd. Så, en gravgård.

Ordningsföljden är otydlig, är det efter, eller parallellt med, ankomsten till gravgården som jag får se en karta. Jag kan inte lista ut var vi är. Det får mig tydligen att framstå som korkad, någon pekar på en enhetlig yta strax till höger om där jag tittat: ser jag inte att det är gravgården? Jovisst, nu ser jag. De stora grå ytorna, kolonnraden längs med det långa låga gråmålade kapellet som reser sig ur kartytan så jag kan se fasad och björkar i sen juniskrud.
Kartvyn zoomar ut och jag får en vidare geografisk överblick. Jamen, vi är ju alldeles i närheten av Sandarne. Och Sandarne som är mig så kärt. Jag är milt förvånad över att jag lyckats undgå att det är i dessa trakter vi befinner oss – trodde faktiskt att vi var betydligt längre söderut –, nästan som förväntade jag mig att mitt inre borde sjunga svagt av blotta närheten till Sandarne.


---
Milt förvånad över denna innerlighet specifikt gentemot Sandarne, som visserligen ligger i det landskap som för mig har den starkaste romantiska vidhäftning, men just Sandarne minns jag inte som exceptionellt betydelsefullt?
Följer jag för övrigt här Niklas i färden över en å i liten tätort? Och hittar en benträdgård. I den månad som jag ombetts konkludera. I konklusionen spelas fiol. I detta landskap spelades Hårgalåten.
/ IÖ