Begärets rumsligheter

"...att rumsförändring intet annat är än tillståndsförändring... "

Den här posten handlar om hur den inre rumsligheten konstitueras av begäret. Resonemanget bygger till stor del på Henri Corbins text Mundus Imaginalis. Vi inleder med en liten historisk-filosofisk utvikning kring problematiken med att applicera rumsliga begrepp på psykiska skeenden. Den som inte är intresserad av slika utredningar hoppar direkt till de två sista styckena, där drömmar efterlyses vilka exemplifierar relationen mellan rumslighet och begär.

Med drömgeografins idé kommer vi nödvändigtvis in på ett gammalt kunskapsteoretiskt problem; tautologin i att kalla något för rumsligt som samtidigt inte är det. Inom den sentida fysiken har för övrigt detta problem blommat ut i en del direkta språksvårigheter, vilket Rupert Sheldrakes oxymorona begrepp "non-local informational fields" utgör ett intressant exempel på. De antika filosoferna förhöll sig till problemet genom att skilja på varat (absolut, icke-lokalt, evighetsförknippat) och blivandet (konditionerat, förändringsbenäget, evolutionärt). Bara varandet konstituerar sig självt, causa sui. Den visionära erfarenheten ansågs inte vara situerad inom ett medvetandetillstånd (d v s i gestalt av ett subjekt som står inför sin egen projektion) på det sätt som 1900-talets psykolog(ist)iska modell föreskriver. Inte heller sågs den som en religiös erfarenhet (dvs i gestalt av ett subjekt som står inför en högre verklighet) utan just som ett varandetillstånd med ontologisk och epistemologisk integritet, som innebar ett deltagande i det "formernas" rike som ligger dolt i själva perceptionsakten. Platon använder två begrepp för rum; topos, det fysiska rummet och chora; som har föreslagits betyda ungefär "inre rum" eller "det omedvetna". Med utgångspunkt från Aristoteles, hos vilken distinktionen mellan dessa två rumstyper upphävs till förmån för det naturvetenskapliga intresset för topos och materien, inleder det materiella rummet samtidigt sin poetiska historia som metafor för det inre. Särskilt alkemisterna har i sina "philosophiska" bestämningar av materiella substanser excellerat i denna aristoteliska förvirring, där beskrivningen av psykiska nyanser ömsom kodas, suggereras, tappas bort alldeles och misstas för mirakulösa kemiska skeenden eller bara alstrar en säreget kryptisk poesi. Till denna metapsykologiska eller kognitionsteoretiska linje från Platon och antikens mysteriereligioner, som sedan kan följas vidare via hermetismen och den islamska sufismen, anslöt sig Henri Corbin med sin idé att den imaginala processen är arketypisk i betydelsen av en ursprunglig aktivitet som föregår uppdelningen i objekt-subjekt och synligt-osynligt. Det är inte att förundra sig över att C G Jung från liknande utgångspunkter kom in på samma spår, fast med andra förtecken, ty där Jung ohämmat projicerar mystika betydelser på primärprocessuella bilder skiljer Corbin strikt på imaginärt material och imaginalt skådande. Likaså lanserade surrealisterna ett begrepp om det numinösa genom att komplettera Freuds driftsformativa teori - vilken i omvänd riktning gentemot Jung, men lika ohämmat, projicerar komplexen på varje psykisk förekomst - med "den sublima punkten", ett läge i medvetandet där alla motsatser upphör, rimligtvis även alla tolkningskategorier.

Enligt Corbins sätt att resonera innebär övergången från det yttre till det inre en topografisk inversion, under vilken det homogena fysiska rummets lagar inte alls påverkas utan snarare lämnas obeaktade en tid, och under vilken en psykisk-andlig plats tillkommer, som är resultatet av det ordinära medvetandets omorientering inåt. Om vi i det vakna tillståndet hade en upplevelse av att kroppen inhyser vårt medvetande, råder nu det motsatta förhållandet, vare sig vi är uppmärksamma på det eller inte: anden innesluter det vi upplever som vår kropp, bär den genom de rumsligheter som utgör aspekter av vårt psyke genom ett rike som är icke-rumsligt, latent och struktererat av kvalitativa händelser, affekter, kognitiva övergångar, transmutationer. Anden kan alltså inte fullt ut dela geografins betingelser, dess objektivitet, dess multiplicitet, dess beständighet osv. I relation till den kroppsliga platsen är den andliga platsen ett ingenstans, ett a-topoi, principiellt omöjlig att lokalisera eftersom det andliga självt är det som situerar, även om korrespondenser med sinnevärlden nästan alltid förekommer, motiverade av en drift till konkretion och igenkänning, eller som det tidigare har formulerats här; en "vilja att möblera". Att en övergång från en plats till en annan snarast bör beskrivas som en förändring av sinnestillstånd kände Swedenborg, en av de främsta korrespondenterna från andliga platser, väl till. I Himlen och helvetet (§§ 191 to 195) noterar han:

"alla rumsförändringar i andevärlden orsakas av tillståndsförändringar i det inre, vilket betyder att rumsförändring intet annat är än tillståndsförändring... De som befinner sig nära varandra är de som är i liknande tillstånd, och de som befinner sig på avstånd från varandra är de som är i olika tillstånd; och platser i himlen är blott de yttre omständigheter som korresponderar med de inre tillstånden. Av samma orsak är himlarna skilda från varandra... När någon går från en plats till en annan... anländer han snabbare när han innerligt åtrår det, och mindre snabbt när han icke gör det, då vägen i sig förlängs och förkortas i enlighet med begäret... Detta har jag till min förvåning ofta bevittnat. Allt detta klargör återigen hur avstånd, och således även rum, står helt i överensstämmelse med änglarnas inre tillstånd; och eftersom det är så kan inget begrepp eller någon idé om rum uppstå i deras tanke, fastän det finns rum hos dem på samma sätt som det gör i världen."

Åtrån förkortar avståndet. Att rumsligheten är en funktion av begäret köper vi utan vidare. Men efter den höviska trubadurlyriken, efter Kafka och efter Lacans begärsdialektik är vi förstås även öppna för synpunkterna att åtrån bibehålls av avståndet, att åtrån förlänger avståndet, invecklar det, att motsatser också förmår attrahera varandra osv.

Här nedan insamlar vi exempel på begärets relation till drömmens rumsligheter.

/NN