Platsens mening

Rådet samlas på en kraftig gren, som dock hotar brista under deras samlade tyngd så det blir ett väldigt flaxande innan några representanter löser problemet genom att komma ner till min nivå och slå sig ner på marken. Och jag kan framställa mina frågor. Var fan är jag någonstans, vad ska alltihop betyda, vart ska jag ta vägen?

Fåglarna tittar åt olika håll, de flesta står med utbredda vingar, några gapar. En stund väntar jag på att något ska hända, men snart inser jag att det är detta som är deras orakelsvar.

(Ur Drömgeografi Naturgeografi av Mattias Forshage)

Tolkningsakten är ständigt närvarande, men att uttyda mening hos händelser och fenomen bortom ens invanda fördomar låter sig inte göras utan besvär. Och tvärtom, upplevelsen av mening som sker utan tolkning; man vet inte vad det hela ska betyda, men den omistliga känslan av mening går inte att undkomma. Kormorantrådet breder ut sina vingar, några gapar. Orakelsvar har getts, det finns en mening, till och med frågan har ställts. Men vad innebär svaret?

På de Chiricos torg gapar en metafysisk tomhet; kvällen, geometrin och de höga husen låter tingens tystnad verka. Vi har mening och svar, men frågorna låter sig inte ställas. Vi kan inte rationalisera erfarenheten. Eller kan vi?

Vi besöker olika platser i drömmen. Ibland figurerar de som bakgrunsfond för drömskeendena, men ibland framstår de själva med en sällsam kraft. Själva platsen är ett drömobjekt, och vi kan ställa oss lika frågande inför dess innebörd som vi gör inför allting annat. En tågstation, stjärnhimlen och väldigt ofta olika vikar.

Dessa platser möter vi i det vakna tillståndet. Vi kallar dem atoposer, poetiska platser, spatial entropi. När möter vi dem i drömmen? Att katalogisera dessa fenomen, ett litet arkiv över drömmens poetiska platser, där själva platsen bär på mening och kräver sin specifika frågeställning och metod.