Replik från en drömmande 1

Natten efter att man uppmärksammat mig på kormorantrådets blogg drömde
jag följande:

Vaknar på arbetet, där det varit fest och en stor mängd påsar med kaffepulver blivit över. En arbetskamrat har satt igång ett tjugotal kaffebryggare, "Man måste ju passa på". Det droppar in massa folk, inklusive barn, det är någon form av öppet hus. Medan jag väntar på att kaffet ska bli färdigt ber man mig berätta lite om hur man ritar kartor. Jag har ingen aning om vad jag ska säga, men håller en utläggning om komposition av kartbilder, avgränsningar, fokus, nordpil och teckenförklaringar etc (jag påstår att det intressantaste i kartan alltid måste vara strax till höger om mitten i horisontalled och strax under mitten i vertikalled); men jag känner mig obekväm, det kanske inte var detta de menade, kanske är de bara intresserade av Rektifieringens mysterier.

På resa i en minibuss, söderut i trakten av Gävle. Plötsligt stannar bussen och en animerad diskussion tar plats i framsätet över kartboken. Jag begriper inte, det är väl bara att följa E4? Vi promenerar vidare därifrån, passerar genom en stor tunnel, och när vi kommer ut på andra sidan och tittar tillbaka visar det sig att tunneln inte gick genom ett berg utan genom basen av ett enormt träd, som lyser gyllene i solnedgången, lite som en sandstensformation i en nordamerikansk öken, men kanske egentligen bara fullkomligt brunrötat. Därifrån blir det också svårare att följa stigen, som blir allt smalare, våtare och bevuxen med sälg och tall. Snart brer en öppen vattenspegel ut sig framför oss, och i snåren på andra sidan är det väldigt svårt att se någon stig fortsätta. Jag konstaterar "Det här kan inte vara motorvägen", och får till svar "Nej, det är klart, det var ju därför vi stannade bilen, för att hitta en promenadväg". De andra klampar på, och det visar sig att stigen bara är översvämmad, så det är inga problem att vada fram. Men när vi så pulsar genom vattnet i skymningen kan jag plötsligt urskilja massor av människor i brynet mittemot. De står ljudlösa, nästan nakna men kropparna helt målade i grått, beväpnade. Vi hejdar oss. De börjar röra sig mot oss med höjda påkar och spjut, men det är svårt att se i dunklet. Jag föreslår att det kanske är en ritual och vi kan prova att bara gå åt sidan. Men de fortsätter emot oss och siktar på våra huvuden.

MF