Ett drömobservatorium

På vilket sätt kan man egentligen söka efter en rofylld plats att inrätta sitt drömobservatorium? Som sagornas speglar, tidsmaskiner, dimensionshål. En gul och grå gammal hotellsäng, en månskens-doftande säng med en halvsovande kvinna i en innerstadslägenhet, en behagligt skakande tågbädd, alla fullt tänkbara. Men det bästa måste vara ett mycket litet hus, vars utsida och insida inte har mycket med varandra att göra. Det måste till och med vara riktigt anspråkslöst. En tänkt barackartad stuga uppsatt vid Tjär-hovsplan, där tågförarna kunde gå in och dricka kaffe, t ex.
Jag hade fått låna nyckeln av en kamrat som kör roslagsbanan, men det är inte bra om jag blir upptäckt. Jag vill ju bara kunna gå dit ibland på natten i ensamhet. Men väktarna får tag på mig. De vill få mig att skriva under något intyg, och dessutom ska jag skriva under det på en dataskärm, det är fruktansvärt och tillika absurt. Oerhört upprörd frågar jag väktaren, har inte han någon gång i livet stött på en plats där han känt sig märkligt men odramatiskt hemma utan att ha sett stället förr, som om det var något han ständigt åter-kommit till och utgått från i drömmar, men varje gång glömt… Det är kanske att ta i, men i efterhand ter det sig alltmer trovärdigt, man säger alltid mer än man vet.

(ur Drömgeografi Naturgeografi av Mattias Forshage)