Sunday, December 16, 2007

What is this place, really?

Drömmens platser later sig inte enkelt bestämmas. Att gå runt i välbekanta miljöer men med den svaga aningen att det egentligen är någon helt annan stans. Eller tvärtom, fullkomligt främmande landskap inger den grundmurade övertygelsen att man är i sin hemstad. Mellan dessa poler en kontinuerlig skala av platsers överlagringar . Det är som om platsen egentligen är två: dess geografiska manifestation, och tanken på vad det är den representerar. Ofta sammanfaller detta (nästan alltid i det vakna tillståndet?), men då en separation uppstår blir det riktigt intressant. Hur orienterar man sig i en plats man egentligen vet är en annan? Vad är det för topologier, geografiska texturer och atmosfärer som gör att en plats upplåter sig till att vara någonting annat än dess manifestation? Men låt oss inte teoretisera alltför mycket. Låt oss enbart, i inledningen av detta forskningsprojekt, notera denna dubbeltydighet i platsens bestämning och inbjuda andra till att delge sina iakttagelser.

4 comments:

Anonymous said...

"Hur orienterar man sig i en plats man egentligen vet är en annan?"

Man bör om möjligt försöka hitta en metod som klargör platsens speciella ambivalens för en. Till exempel genom att konkretisera den, som målaren Giorgio de Chirico gjorde med sina "metafysiska" avbildningar av gatorna och piazzorna i Torino.

http://www.temakel.com/fotohchiricob.jpg

"Torino är den mest djupsinniga av städer, den gåtfullaste, den mest hemsökande inte bara i Italien utan i hela världen. Den kommer att avslöja sin skönhet blott ett litet stycke i taget". /Chirico

Så länge man talar om att det är just atmosfärerna som verkar motsäga de konkreta geografiska omständigheterna (och inte vissa rationaliseringar eller rena sammanblandningar), kan man med Chirico verkligen tala om en platsens metafysik. Även Artaud använde beteckningen "metafysisk" för ambivalenta platser, han använde begreppet metafysik (om jag inns rätt) i analogi med hur en talad utsaga dels kan ha ett budskap (motsvarande det realistiska sammanhanget) och dels en ironisk intonation (motsvarande den avvikande atmosfären).

/NN

mf said...

Inatt t ex, drömde jag att jag var i Linköping. Det var ingen tvivel om att jag var i Linköping, jag resonerade med folk jag mötte om universitetet, kollektivtrafiksystemet, kommunalpolitiken i Linköping (man berättade för mig att en gammal vän till mig tagit över kyrkorådet och därmed kommunfullmäktige), jag tänkte på många olika bekanta i Linköping som jag hoppades lyckas undvika (jag brukar vara ännu mer mån i drömmen än i vaket tillstånd om att resa inkognito och inte behöva träffa lokala vänner och kontakter). Men: utseendet av staden var helt och hållet Göteborg, ja den övervägande delen av de fysiska markörerna överhuvudtaget; spårvagnar, backar, kullerstenar, kajkanter. Några element tydde också på Linköping, men inte alls i proportion till vissheten om att det var där man var (Filbytertorget, Stångån, Domkyrkan). Där fanns också några glesa industrikvarter med sunkiga serveringar som jag inte kunde känna igen från vare sig Linköping eller Göteborg, utan kanske från Ottawa.

Uppdelningen i en plats fysiska gestalt, och dess semantiska gestalt, tycks mig härvidlag otillräcklig. Den semantiska gestalten är ofta helt entydig, man är oproblematiskt förvissad om att det är på en viss plats man befinner sig, medan den fysiska gestalten ofta kondenserar igenkänningselement från flera olika platser. Kanske är det verkligen ofta som i min dröm också, att det i denna aspekt finns en dominant (här Göteborg) som anger de övergripande ramarna, en subdominant som bidrar med många väsentliga element (här Linköping) och en tonika som för in ett utomstående jokerelement (här Ottawa). Det är värt att uppmärksamma att även om den semantiska gestalten (Linköping) även uppträder bland de fysiska elementen, är markörer för den staden helt oväsentliga för själva igenkännandet; själva kunskapen om att det är Linköping man befinner sig i är omedelbart, och ett givet drömelement i sig som inte är beroende är några kunskapsprocesser i drömmen. När man sedan berättar drömmen så försöker man ofta rationalisera detta på ett lite slarvigt sätt och säga “ja, det var en blandning av Linköping och Göteborg och något mer”. Nej, det var just Linköping, som såg ut mest som Göteborg men också lite som Linköping och en smula som Ottawa, och det som har betydelse för drömmen är då dels Linköping i sig och dels relationen som upprättas mellan Linköping och Göteborg och Ottawa (och Linköping!). Den relationen skulle kunna utläggas självbiografiskt, kulturgeografiskt eller t o m matematiskt. En helt annan sak är det när man inte vet var man är i drömmen, då är denna okunskap ett distinkt drömelement, vilket naturligtvis inte står i motsättning till att det är ytterst intressant att studera vilka saker man då noterar för att orientera sig.

Anonymous said...

Har en tid, med inspiration av Afrika-experimentet, försökt komma till Gävle (eftersom jag har ett särskilt men obestämt förhållande till den staden). Hittills utan framgång, men en natt lyckades jag drömma min syster till Algeriet. Själv kom jag inte fram till Afrika, fejdade ut någonstans i trakterna av Björneborg.

Dröm denna januarinatt: finsksvensk transition och transversion

H och jag är i Umeå. Även om jag inte alls har något minne av det, har vi uppenbarligen korsat havet för att komma dit, och nu ska vi paddla tillbaka. Vad som gör företaget betänkligt, är att det är vinter. Ingen snö eller is, men bara några få timmar dagsljus och vattnet är kallt. Vi har inga torrdräkter. Jag har inte ens några handskar. H erbjuder mig att låna, men eftersom de är hens enda par, avböjer jag och bestämmer mig för att skaffa fram egna. Vi konstaterar också att det kan behövas mera än 1 1/2 liter vatten, ifall man skulle bli strandad på någon holme ett par dagar. Vi delar på oss för att proviantera och söka handskar; ska trots allt försöka komma iväg idag, fastän gryningen snart övergår i dyrbart dagsljus. Undrar hur det blir att paddla i mörkret? Sablar, vi har inga lanternor! Vi kommer att vara osynliga.
På något slags oordnat clasohlssonaktigt ställe med unga trevliga ljuslockiga expediter har de bara trädgårdshandskar och boxhandskar. Vid utgången ligger två med varandra konkurrerande kiosker. Jag skulle hellre handla i den mindre, bemannad av ett gammalt par och deras barnbarn, men de säljer bara läsk och tipskuponger. Har just bestämt att jag måste köpa läsk för vätskeförrådet, men det är nog också nödvändigt att komplettera med socker och fett, särskilt som jag nu kommer ihåg att det inte finns någon choklad i packningen. Hur kan jag vara så dåligt förberedd? Kiosken har förstås inte green&black. Hur ska jag veta att de oprövade sorterna inte innehåller spår av nötter? Tittar i hyllorna efter lämplig föda. Folk stimmar runt på ett socialt sätt.
Snart är jag på väg ut mot hamnen, borde antagligen ta en buss. Korsar, tillsammans med flera svenskar, en öppen plats med tre-fyra små rondeller i bredd. En skärm till vänster visar att klockan redan är 13.22 och H (som är på annat håll) ger mig en reprimand, med med ett överseende leende: det är ditt fel, du med dina handskar. Jag gör en överslagsräkning på hur lång tid det borde ta att paddla över Kvarken, egentligen inte särskilt länge, med god fart ska det gå på mindre än ett dygn, ungefär sextio timmar. Men kommer jag att orka hålla god fart? På H:s kapacitet tvivlar jag inte.
Har fått tag på en cykel och tar mig söderut genom östra utkanterna av Umes stadskärna (inte för att staden över huvud taget fysiskt liknar Umeå), bland annat längs en mycket lång och smal terrass i uppförsbacke som inte bjuder något motstånd. Indignerade lappar sitter här och var på väggar.
Befinner mig, utan cykel, i ett rum där det pågår något program. När det avslutats och jag går över innergården finns där en muttrande medelålders kvinna med en ölflaska. Det är hon som satt upp de indignerade meddelandena. En annan eftersläntrare i publiken, hon ser ut att ha ett välordnat liv, byter några ord med den muttrande (de är visst bekanta) och tillägger: Du borde komma bort från det där beroendet. Den muttrande kommer med ett välformulerat motargument. Jag går ut genom porten och fortsätter cykla, kommer tillbaka till kvarteren med terrassen. Jävlar – jag skulle ju ha köpt lanternor på det där clasohlssonstället. Nå, det är bara att fortsätta nu.

Inomhus, och det verkar som om vi nu är längre söderut på Sveriges östkust, i Helsingfors. Rita och Sirkka ska köra norrut till Uleåborg, H och jag kan få följa med till Vasa. Fast det går inte, för R&S ska först stanna strax utanför Helsingfors, i Lappfjärd, och övernatta där för att kunna bege sig norrut på morgonen utan bilköer; och vi måste ge oss av genast.

/ IÖ

Anonymous said...

Kommentar till föregående: Lappfjärd ligger vanligtvis i Österbotten.
Orienteringen i Umeå var aldrig något problem, trots att jag varken hade karta eller helt klart för mig hur bebyggelse och gator låg bortom synfältet. Eftersom jag inte tvivlade på väderstrecken visste jag hela tiden i vilken riktning jag skulle röra mig (vilket står i konflikt med uppfattningen om att jag var på väg mot hamnen, dvs Holmsund, som ligger sydost om stan medan min riktning var sydlig från en punkt alltför långt västerut).
Av den svenskfinska geografin på slutet hade jag en översiktlig och alldeles självklar kartbild i huvudet.

/ IÖ