Ett enkelt drömexperiment med viss relevans här gjordes december 1999-januari 2000 inom surrealistgruppen i Stockholm på temat utforskning i drömmen av på förhand utsedda områden. Uppgiften var att drömma om Afrika.
Geografiskt sett är detta förstås ett mycket vidsträckt och föga enhetligt område. Delvis kanske detta var en starkt försvårande faktor. Å andra sidan borde det också kunna vara tvärtom: att var och en ändå har en stark bild av ett personligt-mytologiskt Afrika eller ett drömafrika, som är mer eller mindre fristående från och obekymrat om förhållandena i någondera delen av det befintliga Afrika (t ex ett Afrika som det som manifesterades i Raymond Roussels odödliga bok “Intryck från Afrika”).
Erfarenheten var övervägande negativ, de flesta deltagare i experimenten drömde om misslyckade försök att resa till Afrika, andrahandsrepresentationer av Afrika, tankar på Afrika, men ingen lyckades verkligen ta sig dit medan experimentet pågick (de ursprungliga bidragen publicerade som kommentarer här). Några lyckades dock ta sig dit strax efteråt (kommer att digitaliseras). Hur ser andras drömafrika ut? Finns det belysande exempel på när motsvarande experiment misslyckats eller kanske lyckats?
9 comments:
Jag står och ser ut genom ett fönster. En bil på en kulle börjar rulla rakt emot mig, men jag står kvar eftersom den viker av en bit till höger. Då den kraschat vid väggen böjer jag mig fram och ser ut till höger, men bilen finns inte där. Efter att ha dragit slutsatsen att om bilen inte finns där ute, måste den ju vara inne i rummet vid min sida vilket den dock inte är inser jag: Aha, jag drömmer! Och: Det betyder att jag kan ändra på landskapet utanför fönstret. Jag prövar: landsvägen och grannhuset ersätts av en kåkstad med 40-talsassociationer sedd ett hundratal meter uppifrån. Det ger intryck av att befinna sig i en tågkupé eller svävare, vilket får mig att tänka: Det är inte jag och huset som rör på oss, men heller inte landskapet som förflyttar sig (som att försöka fixera en fläck i ögat som glider undan). Jag varierar vyn med ett par landskap till. Det är ansträngande och mellan visualiseringarna hamnar jag i ett grått bildlöst tillstånd där jag, kanske redan glömsk av att jag drömmer, blundar och koncentrerar mig för att sedan öppna ögonen och fixera ett nytt landskap. Jag vill till Afrika; en savann med giraffer, elefanter osv. Jag försöker flera gånger, men det går inte.
Föresatsen att drömma om Afrika är plågsam, får mig natt efter natt att vakna nervöst och fråga mig om inte det jag just drömt är en förtäckt Afrika-dröm. Lugnad men besviken konstaterar jag varje gång att det inte var fallet, och glömmer därmed effektivt vad jag verkligen drömde. Till sist, efter en veckas vedermödor, drömmer jag till sist sent en morgon följande önskeupp-fyllelse:
Jag konstaterar att jag äntligen drömt om Afrika. Det var ju enkelt! Jag har ju varit där, jag vet var det ligger, jag har en massa kunskaper om det som jag kan utnyttja. Inte minst den biogeografiska indelningen, som jag an-vänder profes-sionellt mest hela tiden, av Afrika i fem zoner: Åsele afrikamark, Lycksele afrika-mark, Pite afrikamark, Lule afrikamark, Torne afrikamark.
Afrika Mycket diffust; jag vill gärna drömma om Afrika men det tycks inte gå. Dock ser jag ett gäng unga killar i ett rum med datorer beläget precis utanför Afrika (kanske i trakten av Gibraltar). Vad de sysslar med är oklart, men det har med Afrika att göra. Det hela är mysteriskt för mig men vi måste gå nu…
Svårigheterna med att komma till Afrika måste ha influerat mig. En natt kom jag till 4 ställen, alla fullständigt okända och annars otillgängliga och med relation till den svarta kontinenten…
Jag var vid en märklig arkitektonisk byggnad, guidad av en svart kvinna, det var ett el-energikraftverk med glastak, och med ett hål i taket som man kunde falla igenom? Det fanns klotter på utsidan mot någon för mig okänd handelsfederation.
På natten, en oerhört lång sandstrand med mörk sand, Marocko fast mer likt södra Spanien (som är det närmaste jag varit). Gick på en lång väg, förbi en cykelutväxlingsplats, mörka poliser/vaktfigurer gick förbi obekant polisstyrka. Radhus, gick bakom en tjej som är från Irak, hon hade en rygglös svart klänning med bh-band synliga.
Jag är i Gibraltar. Svarta berg ca 100 m bort skymmer sikten och möjligheten att nå Afrika. En kvinna står här. I bergen står aztekiska guldskatter. Bakom bergen kommer en sång som av syrener Afrikas lockelse.
Vi är bara några enstaka passagerare som flyger söderut i ett slitet litet Boeing 737 som vi listar ut använts i Afrika radioprogrammet som vi hör är afrikanskt. Vi mellanlandar någonstans i Småland där den unga kvinnliga piloten ber oss vänta på en ersättare för den pilot som blev sjuk och avskedats, vilket upprör oss. Det finns en jättestor isplan som blänker i solskenet och jag roar mig med att försöka göra isdansfigurer på en cykel.
Flera år senare:
Det är ju båt man åker till Afrika! En lång och kaotisk färjtur, nere i våra hytter och i kafét ser man ingenting av världen, och särskilt de som går och lägger sig har ingen aning om när vi är framme. Jag tar dock inga chanser, jag har redan ställt om min klocka till afrikansk tid (ställt fram den flera timmar - alltså rör vi oss österut?). Alla andra i sällskapet vaknar ytterligt förvirrade efter att ha sovit bara ett par timmar, det är nu den afrikanska gryningen är, vilket kaos. Jag reser med mina arbetskamrater, ingen har koll.
Vi lyckas iallafall gå av, i en hamn som mest liknar Bodø (men varmare) och står där på kajen förvirrade och sömndruckna, med oerhörda mängder packning, medan båten lägger ut igen och försvinner.
Efter ett bra tag lyckas någon hitta adressen till biluthyrningsfirman. Vi måste gå dit med all vår packning. Det finns kärror vi kan låna. Hela gatubilden verkar anpassad till att man ska gå omkring och släpa på sådana tunga kärror; det finns spänger och ramper överallt. När vi ska korsa en järnväg som skär djupt genom landskapet visar det sig att det finns plankor utlagda för det ändamålet över de stora rörledningarna som följer eller korsar spåret. Jag drar en omänskligt tung börda, och det går hur lätt som helst.
Till sist når vi biluthyrningsfirman, det ser ut som stora torget i vilken mindre svensk stad som helst (t ex Kalmar, ja säg Kalmar) (fast varmare) och lastar in packningen. Professorn som tagit kommandot ser verkligen ut som en gammal kolonialpamp i tropikhjälm. Jag vill ogärna gå in i bilen, jag hör en kör av seglarefåglar och står och stirrar upp i skyn. Himlen är mättat blå, och har ett ohyggligt djup, man tycker sig se oändligt långt. Jag säger något om seglarna till de andra. Professorn invänder surt att det inte är seglare utan hägrar. För all del, en flock med ett femtital vanliga kohägrar flaxar fram och tillbaka över hustaken, men bortom dem, bortom dem, är himlen tätt svartprickig av tusentals seglare, det är inte bara hisnande utan euforiskt-
behovet for at se:)
Post a Comment