Saturday, December 29, 2007

ÖVERLAGRADE ICKEÖVERLAPPANDE PLAN

eller, livet som monster i Kalmar


Typexemplet på en drömsk perspektivomkastning är ju den novell av HP Lovecraft där hjälten lever instängd i ett slott och en dag får för sig att klättra allra högst upp i tornet, högre och högre, och till sist upp genom en lucka, ur vilken han kravlar ut på marknivå i staden!

Denna modell där olika stratigrafiska nivåer inte överlappar euklidiskt är inte ovanligt att känna i samband med vissa gamla hus, där vissa trappor bara leder till vissa våningar och inte till andra.

Själv har jag ofta drömt om detta (liksom allting annat) just med avseende på Naturhistoriska Riksmuseet, där det finns sätt att ta sig till helt olika ställen beroende på om man går via tornet eller inte, osv.

Inatt fick jag ett nytt exempel, som drog in ett par andra intressanta rumsliga variabler.

Jag klev på ett fjärrtåg söderut vid Södra Station, och eftersom ingen konduktör fanns blev jag tvungen att gå runt och kolla folks biljetter. Redan mina egna var förvirrande, jag vet i själva verket inte vart jag skulle, var det så att jag har ett bortglömt kontor i Linköping eller bara i Södertälje? En svart snubbe bredvid mig hade en handskriven biljett som angav att han skulle till Schwob, och sedan vidare med buss till något som jag försökte uttyda som Clay, men som han förklarade egentligen var Clig. Av någon anledning visste jag mycket väl att Schwob var en gammal småstad i Vallonien.

Jag gick vidare framåt i tåget utan att hitta några andra passagerare, vilket förvånade mig, så efter ett tag började jag leta även på de många toaletterna, köksutrymmena och telefonhytterna. En av hytterna ledde upp till övervåningen, där några av mina kusiner sov ruset av sig i en stor sovsal eller teatersalong. Från detta rum fanns det utmed väggarna ett stort antal trappor tillbaka ner att välja på, och jag tvekade länge, eftersom jag inte ville till fler släktingars sovrum. Till sist satsade jag på en, från vilken jag plötsligt kom ut på en bred gata i Kalmar.

På denna gata kunde jag gå fram och tillbaka och inte minst skämta eller mucka gräl med folk som satt på uteserveringarna. Jag hade trasiga gröna kläder och en alkis skrovliga röst. Av någon anledning bar jag på en stege, så jag klättrade upp på stegen och sjöng för full hals en arg punkmelodi och trummade till med knytnävarna på stegen så mina knogar blev blodiga. På väg nerför stegen förmådde jag inte riktigt hålla balansen utan välte några förbipasserande.

Påfallande är att Kalmar har så breda gator, så mycket folk och så tätt med snobbiga uteserveringar, men vid den allra snobbigaste ville helt enkelt ingen sitta. På väg över en korsande gata med min stege tog jag plötsligt tag i armen på en kvinna och frågade om hon inte ville följa med mig ner till sjön; hon skrattade på ett underligt införstått sätt och sade att det verkade så jävla jobbigt. Med min långa stege hindrade jag också två smågrabbar från att svänga där de ville, de letar förvirrat efter en stor skräckutställning och kan inte minnas om den ska vara utomhus eller inomhus. Ett trist busstorg, en trist biograf, stora parkeringsplatser, stora avstånd.

Detta Kalmar liknar egentligen Kalmar utan snarare Kristianstad men uppblåst till en storstads storlek. Hursomhelst, att vara den lokala dåren finns det ju olika mer eller mindre behagliga versioner av, men att på så sätt vara Kalmars punkmonster fann jag vara en ganska behaglig tillvaro. Hjälten i Lovecrafts novell visade sig ju också vara ett monster när han orienterade sig i människornas värld, en icke-euklidiskt överlagrande paralellvärld på en annan nivå.

/MF

3 comments:

MF said...
This comment has been removed by a blog administrator.
MF said...

Anledningen att jag drömmer så mycket om Kalmar är helt klart inte att jag ofta passerar igenom staden (det gör jag med flera andra städer som inte tar plats i drömgeografin på samma sätt) utan kanske står att finna i dess speciella HP Lovecraft-kvaliteter?

1) Det är en pittoresk, ganska trist och sömngångaraktig liten hamnstad bland andra (liksom alla de platser där Cthulhu-kulten fått rejält fäste)

2) Ordet Kalmar är på svenska faktiskt namnet på tioarmad bläckfisk (fast då med betoningen på andra stavelsen); ni vet, som i “calamares” o dyl. Så hela stan kanske bara är en gammal Cthulhu-kultplats?

NN said...

Jag har alltid dr�mt att jag p�tr�ffar sj�- och havsviksbottnar som nyligen t�mts p� vatten.

Perspektivomkastningen som intr�ffar d� brukar kanske inte ha s� mycket att g�ra med geografin som med f�rv�ntningarna p� vad som borde avt�ckas. Ofta visar sig sm� insj�ar inneh�lla osannolika skeppsvrak, bebyggelse och framf�rallt underliga eller bara osannolika djur, som inatt d� just n�gra kalmarer l�g bland g�ddor och simpor p� ett sj�gr�s�vervuxet tr�golv.

(Tidigare p� dagen hade n�gon ber�ttat en historia om en man som misstog ett apelsinskal f�r en liten bl�ckfisk "som betraktade honom".)