Om Sörmland vore vackert

För den som är berest i småstäder och naturmiljöer runtom i landet erbjuder alla landskap vissa påfallande vackra liksom många banala och enahanda element; Södermanland är inget avvikande i det avseendet. Men när jag letar igenom gamla drömmar ser jag två drömmar från olika tidpunkter som båda bygger på att godtyckligt måla upp Sörmland som något påfallande vackert. Går det att hitta gemensamma drag hos sådana platser som väljs ut för att fyllas med skönhet, eller är det verkligen godtyckligt? Finns det exempel på motsatsen, att vissa områden i drömmen utnämns till entydigt fula?

1
En fantastisk turistresa med tåg genom Sörmland, som jag gör i ett större sällskap med många barn. Jag håller låda för barnen om olika geografiska sevärdheter längs vägen. Mest upphetsande är den “kinesiska vägen” där tåget åker i ett dike längsmed kanten av en sjö, och spåret är faktiskt lägre beläget än vattenytan, man kan t o m se vattenytan bukta sig i ögonhöjd. Sedan bär det uppåt och vi far ut på vattenytan av Sörmlands påstått berömda “fagersjöar”. Snart når vi fram till något utflyktsmål där allt är halvdant, glest och lerigt, och vi håller på att tappa bort vissa barn.

2
Jag ska dela ut ett diplom till en markägare i Sörmland som skött sina marker på ett exemplariskt sett ut naturvårdens synvinkel. Hennes skog, mestadels låglänt och fuktig, är full av gamla alar och ekar, linjer och kluster av morotformade träd, många avbrutna vid en viss höjd av någon lokal katastrof, det är mycket vackert. Jag talar med henne i hennes kök, och sover på hennes tältsäng, och läser hennes lokaltidning, ja jag funderar på att flytta dit eftersom det är så vackert och hon är så vacker. Och när hon visar mig runt så visar det sig att det inte bara är denna skog utan också vidsträckta sydlänta torrbackar, precis vad jag behöver. Hon lägger sig ner i den sluttningen och särar på benen för att ta emot mig i ett förseglande av våra planer.

/MF